Har ni någon gång varit så täppt i näsan att ni trott att det skulle bli framtungt om ni skulle stå upp och försiktigt lutade er framåt så skulle ni tippa framåt? Precis så täppt i näsan är jag.. Känslan av att någon har murat igen den så att ingen luft kommer igenom stämmer också rätt bra in på mitt tillstånd. Det känns också som om jag har bomull i skallen vilket gör att koncentrationen inte är speciellt hög och därför tänkte jag ta tillfället i akt och berätta en sak.

Det var dagen då jag åkte tillbaka till Halmstad efter nästan en månads jullov, den tionde januari (03/01) om jag inte minns helt fel. Jag hade en stora resväska, en sportbag och en ryggsäck fulla med kläder, julklappar och annat. Så mycket har jag aldrig konkat på förut och jag säger bara att jag aldrig ska göra det igen heller, för jisses vad tungt det var! Det enda positiva med det är att man får sig ett träningspass när man byter tåg, vilket är behövligt när man sitter och degar på tåg hela dagen.

Iallafall, jag hade precis hoppat av tåget som går mellan Sundsvall och Stockholm. Det var inte speciellt lång tid mellan ankomsten och då tåget till Göteborg skulle gå så jag letade mig direkt till rätt perrong. Eller säger man spår? Jag skulle i vilket fall som helst ta mig från spår 8 till spår 12. När man ska ta sig från mitt spår till spår 12 måste man gå en himla omväg (upp, runt, runt och ner) och jag önskar att de hade haft samma lösning som man har i Göteborg då spåren ligger på en rad bredvid varandra och man slipper gå upp, runt, runt och ner för att komma rätt.

Jag skulle som sagt ta mig till rätt spår genom att först ta mig uppåt, sedan gå runt lite och sedan åka ner igen. Så jag följer skyltarna och kommer till en rulltrappa, jag kollar så att jag har alla väskor med mig och gör sedan ett språng för att hamna på två trappsteg som är "bredvid" (ni vet vad jag menar? Jag hoppar på ett och det som är bredvid är det som är nedanför). Jag lyckas bra, till en början. Rulltrappan hinner bara "rulla" en liten bit innan jag slappnar av i armen och handen som håller resväskan stående, vilket i sin tur gör att den alldeles för tunga väskan och sportbagen som står ovanpå den tippar neråt och jag med den! Vips så står jag inte längre utan halvt ligger med huvudet ned i rulltrappan.

Tur i oturen så var jag helt ensam, så ingen såg min uppvisning och jag kunde rätt snabbt komma på benen (när jag först förstog vad som hänt) igen. Jag lyckades även klara mig utan några större skador (ett litet blåmärke och ett ego som fått sig en törn..) och man kunde inte märka på mig efteråt att jag legat ner i rulltrappan om man bortser från mönstret på stegen som man kunde ana på det ena byxbenet.