Tiden går snabbt, alldeles för snabbt. Jag försöker planera men vips så är dagen kommen och förbi och jag har knappt fått något gjort. Framtiden kommer rusande mot mig och jag bromsar, framtiden kan inte komma just nu, det finns alldeles för mycket som måste ha ordnats innan dess men samtidigt så kan framtiden inte komma snabbt nog.

Jag lever i ett kollektiv, ibland går det en på nerverna men mest så inger det en trygghet att veta att det alltid finns någon där. Jag jobbar, just nu är vi inne i en period av mycket-i-kassan-men-inte-allt-för-mycket-arbete och jag jobbar (minst) sex dagar i veckan. Jag befinner mig i en språklig kris, jag växlar mellan dialekter och be(-)tonar på ställen man aldrig betonat förut. De flesta skrattar åt mig, eller med.

Jag suger upp inspiration och information, jag har lämnat de obligatoriska skolåren bakom mig men känner redan, efter två månader, en längtan efter att få lära mig mer. Jag vill utvecklas och det i nästan vad som helst, från språk till virk-teknik.