2½ år senare
I Februari för två år sedan åkte jag till tandregleraren i Härnösand för att få min tandställning "moterad" som jag skulle ha i ca 1½ år. Den dagen var en av dom hemskaste jag varit med om (av två anledningar, tandställningen var den ena) och jag minns hur tårarna forsade när jag låg där i stolen. Men det var inte så mycket att göra åt saken, jag skulle använda den på natten, men ändå skämdes jag otroligt mycket för den av någon anledning. Jag ville hellst inte prata om den och några personer ville se hur det såg ut, alltså dom fästen som satt på mina tänder. Men jag tror jag skämtade bort det och dom glömde bort det efter ett tag. Men när dom frågade så väcktes minnet från tandläkarstolen upp och jag blev lite sårad? Eller jag vet inte riktigt, jag ville helst bara förtränga att den låg hemma på sängbordet och väntade på mig. Såhär i efterhand känns det väldigt löjligt, att jag skämdes så mycket, men då var det nog blodigt allvar.
Tiden gick och tillslut glömde jag också bort att jag hade den. Men varje morgon när jag vaknade så tog jag ut den. Att sätta in den på kvällen innan jag somnade hade blivit en reflex, vilket kändes väldigt konstigt. När tiden gått ut fick jag träffa en specialist som på en gång sa fast aparatur, vilket betyder räls på vanlig svenska. Jag blev helt chockad när han sa det och kunde inte säga emot, säga att jag inte på några villkor skulle ha det. Specialisten börjad planera men då röck min tandläkare in och räddade mig. Han måste ha sett skräcken i mina ögon och frågade mig då om jag ville ha det. Jag fick fram ett nej och då drog cirkusen igång. Bland annat så kom det in en sköterska som kläckte ur sig kommentaren: "det här kommer du ångra när du är 20, och då kostar det 25.000!" Jag blev helt förskräckt men höll kvar vid mitt nej, och fick då uppbackning av min tandläkare som sa till specialisten att han hade en idé på hur han skulle kunna lösa problemet utan fast aparatur.
På mitt nästa besök fick jag en utförlig beskrivning på hur han tänkt och det kändes betydligt bättre. Jag skulle fortsätta med den tandställning jag hade och få lite hjälp på traven med några gummiband. Detta skulle då ta ungefär ett år, och den fasta aparaturen skulle jag få ha närmare två. Han erkände också att han tyckte att specialisten överdrev då det hängde på en tand som skulle komma till rätta, och det gjorde att jag gick med på hans idé vilket jag är glad över att jag gjorde nu. När han monterat in gummibanden så gick det fort och tanden föll snabbt på plats. Det tog endast 3-4 månader. Men sedan har jag behövt använda tandställningen för att inte tänderna ska åka tillbaka till sina ursprungliga platser som dom gärna vill. Idag klockan 13:40, 2½ år senare, infann jag mig (med nöd och näppe, glömde bort tiden och trodde att det var 14:40) i tandläkarstolen och så togs bort skiter ut ur min mun! Gud vad jag är glad, och stolt över att jag för en gångs skull vågade säga nej. För när jag låg där fick jag flera kommentarer över hur fint resultatet blivit av sköterskor som kom in och rådfrågade min tandläkare gällande deras patienter. Dock inte den sköterska som kom med kommentaren som etsat sig in i skallen på mig.
Nu är jag nästan fri, på torsdag 11:40 ska jag hämta ett sorts tandskydd som jag ska använda ett tag, men sedan är det klart. Ett lyckligt slut trots den usla starten :)