Idag på svenskan fick vi en väldigt lätt läxa, att fixa ett lånekort på biblioteket och sedan visa upp det nästa vecka. Jag och min klasskompis/lägenhetskompis bestämde oss för att göra bort det på en gång och cyklade till Stadsbiblioteket direkt efter att vi slutat. Vår lärare hade dock utsänt en liten varning om att det kunde bli lite klurigt för oss som bor långt hemifrån att få våra kort eftersom att vi måste ha målsmans underskrift, men att det kunde gå. Alla bibliotikarier var inte så noga på den punkten. Vi går in i entrén och tar en nummerlapp och väntar på vår tur. Det finns två "kassor" och vi hamnar i varsin samtidigt. Direkt när jag ser ansiktet på hon som jag ska prata med känner jag att jag aldrig kommer få mitt kort idag. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men hon såg sur ut och inte alls någon som tummar på några regler. Men jag gav henne mitt ID och förklarade att mina föräldrar bor nästan 100 mil härifrån och att få en underskrift från dom var ju lite svårt. Min tolkning av hennes ansikte, eller min inution stämde. Hon skulle inte vara snäll och göra det enkelt för oss alla utan sa att det var en juridisk fråga att dom som är under arton inte får ingå några avtal. Jag fick då skriva ned adressen hem så att hon kunde posta lånekorts-ansökan till mina föräldrar, så att dom kunde skriva under och sedan skicka tillbaka lappen till mig, så att jag sedan kunde gå tillbaka till biblioteket och få mitt kort.. Här talar vi omvägar!