Film. Ja de är också ett ämne där mina kunskaper tryter. Visst, när jag nu insett hur lite jag vet på området så har jag försökt se "måste"-filmerna. Idag, eller snarare ikväll, bockade jag av Ondskan. Ja, de är sant! Skratta åt mig om ni vill men så är det. Dock så har jag försökt sett den tidigare, flera gånger. Men har inte dvd:n krånglat så har det varit högtalarna. Och har den visats på tv:n så är det dömt att misslyckas, alla reklampauser får en att tappa suget att fortsätta titta och tillslut så somnar man (eller jag ska nog säga Jag) i en och då ser man ju inte klart den. Nästa gång den visas så blir det ju samma visa, och då blir det ju bara att man ser samma del 2-3 gånger och hur kul är det? 

Iaf, hade tänkt säga något om den också men vad vet jag inte riktigt eftersom att alla antagligen redan sett den och ja.. Men den är ju baserad på Jan Guillous bok med samma namn, som i sin tur delvis är baserad på hans uppväxt. För mig känns det helt overkligt att det kan vara sådär, i verkligheten. Jag menar film är ju ändå film. Jag har ingen perfekt värld målad i mitt huvud, jag vet att det är förjävligt i vissa delar av världen, de är krig, fattigdom, naturkatastrofer, sjukkdomar mm. Jag vet att alla inte har en lätt uppväxt, utan har det väldigt svårt som tex. i det här fallet blir misshandlad. Men ändå har jag så otroligt svårt att få in i skallen att ja, de är så det är. Så då när jag ser det på film, eller läser en bok med ämnet så blir jag alltid lika, ställd? Hjärnan blir lixom tom och alla tankar stannar upp. Det känns som om att det borde bli åt andra hållet, att det blir ett enda stort virrvarr av tankar som snurrar men nej, så är det inte för mig. Fast många gånger önskar jag att det blev så. "Silence speaks louder than words"

Over and out!