Känsliga varnas -igen
Här kommer det, det ni väntat på. Operationen..
I onsdags 16:40 fick jag lägga mig på en såndär sjuksäng med papper på, heter det brits? Det spelar ingen roll vad det heter, jag låg iallafall ner. In kom en doktor/kirurg med lång vit kappa, lätt spretande grått hår och stora, lite utstående ögon, varav ett tittade åt fel håll (jag vet vad ni tänker nu, att jag skämtar, detta låter ju som en beskrivning på en galen professor men det är sant, så såg han ut). Han tittar på mitt finger och säger att det finns två alternativ, det första är att jag käkar antibiotika i 10 eller 20 dagar och lägger om såret tills det är bra och att jag då kommer ha ont i ungefär ytterligare en vecka. Det andra alternativet, som då han talade för, är att jag låter honom bedöva mitt finger och sedan ta bort hela min nagel och rensar bort det som inte är bra.
Jag blir först lite chockad, distriktssköterskan jag fick träffa i tisdags sa att det kött (uusch vad äckligt det låter!) som var svullet skulle tas bort så att huden skulle kunna läka ihop. En "operation" som jag inte alls var rädd för, jag skulle ju få bli bedövad och sedan behövde jag ju bara titta bort och tänka på annat tills allt var klart och inslaget. Så att hela nageln skulle ryka skrämde mig lite, till och med att tårarna trängde fram lite (haha!), om jag skulle få säga en kroppsdel som jag gillar på min kropp är det absolut mina händer med tillhörande långa, starka naglar. Jag bet iallafall ihop när doktorn/kirurgen hämtade den ca decimeter långa sprutan full med bedövning som han skulle fylla mitt lilla ringfinger med, jag tittade bort hela tiden men efter en stund var jag tvungen att slänga en titt på sprutan för att se hur mycket av bedövningen som var kvar. Det visade sig vara lite mer än hälften, på köpet såg jag även mitt finger som hade vuxit sig dubbelt så stort! Ingen trevlig syn, och under resterande tid av ingreppet vinklade jag bort huvudet så mycket jag kunde, blundade och höll handen med mitt mentala stöd som var så snäll och kunde följa med.
Det gick ganska fort för bedövningen att sätta in, max 5 minuter, och det var en riktigt läskig känsla. Jag kände inte mitt ringfinger, men när jag lyfte på mina andra fingrar och försiktigt duttade med fingret i pappret på britsen så hörde jag att det faktiskt var ett finger där. Sedan vet jag inte vad som hände (eftersom att jag inte tittade) och jag vill heller inte veta det. Det tog inte lång tid innan jag var omplåstrad (tio gånger smidigare än vad distriktssköterskan lyckades åstadkomma trots att jag nu tillomed genomgått en operation!) och en nagel fattigare. Jag var ju fortfarande "jätte-bedövad" och känslan av att endast känna ett stort omslag som svävar precis mellan lång- och lillfingret var ännu läskigare än att dutta med ett finger man inte känner, men hör att det finns där.
Bedövningen började släppa vid tio tiden på kvällen, lagom till sängdags med andra ord.. Det sved, kliade och pulserade. Efter en stund lyckades jag somna, bara för att vakna igen vid halv ett och inte kunna somna om igen. Jag snurrade runt ett tag, gick på toa, satt upp, lyssnade på musik, lät några tårar falla och tillslut så somnade jag av matthet. Det var en helvetesnatt, motiveringen som doktorn/kirurgen talade mest för var att jag inte skulle ha ont mer efter ingreppet, dock nämnde han inget om hur det skulle kännas när bedövningen släppte. Det var lite otur att jag dagen efter skulle skriva ett fysikprov dock, kombinationen prov och trött som ett as funkar sällan vidare bra ihop.
Nu har det gått en dag emellan, jag har inte ont bara ett omplåstrat finger som påverkar mitt skrivande, både på datorn och för hand. Min nuvarande fingertopp upptar ca två tangenter.. När jag skriver med penna på papper så ser det lite ut som om någon som precis lärt sig skriva har skrivit. När jag duschar och diskar drar jag på mig en platspåse som jag försluter runt handleden och längre upp på armen med hårsnoddar för att inte blöta ner bandageringen. Diskhandskar eller någon annan typ av plasthandske som hade varit det ultimata är ju tyvärr så får inte mitt opererade finger plats i en sådan. Aja, nu vet ni hur det ligger till, om ca 2 månader har jag en normallång nagel.
I onsdags 16:40 fick jag lägga mig på en såndär sjuksäng med papper på, heter det brits? Det spelar ingen roll vad det heter, jag låg iallafall ner. In kom en doktor/kirurg med lång vit kappa, lätt spretande grått hår och stora, lite utstående ögon, varav ett tittade åt fel håll (jag vet vad ni tänker nu, att jag skämtar, detta låter ju som en beskrivning på en galen professor men det är sant, så såg han ut). Han tittar på mitt finger och säger att det finns två alternativ, det första är att jag käkar antibiotika i 10 eller 20 dagar och lägger om såret tills det är bra och att jag då kommer ha ont i ungefär ytterligare en vecka. Det andra alternativet, som då han talade för, är att jag låter honom bedöva mitt finger och sedan ta bort hela min nagel och rensar bort det som inte är bra.
Jag blir först lite chockad, distriktssköterskan jag fick träffa i tisdags sa att det kött (uusch vad äckligt det låter!) som var svullet skulle tas bort så att huden skulle kunna läka ihop. En "operation" som jag inte alls var rädd för, jag skulle ju få bli bedövad och sedan behövde jag ju bara titta bort och tänka på annat tills allt var klart och inslaget. Så att hela nageln skulle ryka skrämde mig lite, till och med att tårarna trängde fram lite (haha!), om jag skulle få säga en kroppsdel som jag gillar på min kropp är det absolut mina händer med tillhörande långa, starka naglar. Jag bet iallafall ihop när doktorn/kirurgen hämtade den ca decimeter långa sprutan full med bedövning som han skulle fylla mitt lilla ringfinger med, jag tittade bort hela tiden men efter en stund var jag tvungen att slänga en titt på sprutan för att se hur mycket av bedövningen som var kvar. Det visade sig vara lite mer än hälften, på köpet såg jag även mitt finger som hade vuxit sig dubbelt så stort! Ingen trevlig syn, och under resterande tid av ingreppet vinklade jag bort huvudet så mycket jag kunde, blundade och höll handen med mitt mentala stöd som var så snäll och kunde följa med.
Det gick ganska fort för bedövningen att sätta in, max 5 minuter, och det var en riktigt läskig känsla. Jag kände inte mitt ringfinger, men när jag lyfte på mina andra fingrar och försiktigt duttade med fingret i pappret på britsen så hörde jag att det faktiskt var ett finger där. Sedan vet jag inte vad som hände (eftersom att jag inte tittade) och jag vill heller inte veta det. Det tog inte lång tid innan jag var omplåstrad (tio gånger smidigare än vad distriktssköterskan lyckades åstadkomma trots att jag nu tillomed genomgått en operation!) och en nagel fattigare. Jag var ju fortfarande "jätte-bedövad" och känslan av att endast känna ett stort omslag som svävar precis mellan lång- och lillfingret var ännu läskigare än att dutta med ett finger man inte känner, men hör att det finns där.
Bedövningen började släppa vid tio tiden på kvällen, lagom till sängdags med andra ord.. Det sved, kliade och pulserade. Efter en stund lyckades jag somna, bara för att vakna igen vid halv ett och inte kunna somna om igen. Jag snurrade runt ett tag, gick på toa, satt upp, lyssnade på musik, lät några tårar falla och tillslut så somnade jag av matthet. Det var en helvetesnatt, motiveringen som doktorn/kirurgen talade mest för var att jag inte skulle ha ont mer efter ingreppet, dock nämnde han inget om hur det skulle kännas när bedövningen släppte. Det var lite otur att jag dagen efter skulle skriva ett fysikprov dock, kombinationen prov och trött som ett as funkar sällan vidare bra ihop.
Nu har det gått en dag emellan, jag har inte ont bara ett omplåstrat finger som påverkar mitt skrivande, både på datorn och för hand. Min nuvarande fingertopp upptar ca två tangenter.. När jag skriver med penna på papper så ser det lite ut som om någon som precis lärt sig skriva har skrivit. När jag duschar och diskar drar jag på mig en platspåse som jag försluter runt handleden och längre upp på armen med hårsnoddar för att inte blöta ner bandageringen. Diskhandskar eller någon annan typ av plasthandske som hade varit det ultimata är ju tyvärr så får inte mitt opererade finger plats i en sådan. Aja, nu vet ni hur det ligger till, om ca 2 månader har jag en normallång nagel.