And she scores! Alltså, jag slutar aldrig förvånas över mig själv, över hur tankspridd, klantig och oerhört "kort-tänkt" jag är ibland. Idag fick jag nya bevis på detta och det var redan imorse vid kvart i nio (08:45). Det var som vilken måndagmorgon som helst, jag hade slängt in min jacka och väska i skåpet och tagit ut mina böcker, stängt skåpet och låst det, men innan jag gick iväg till vår klf (klassförståndartid) så lade jag mina böcker ovanpå skåpet och drog ihop håret i en fläta för att slippa ha det hängande. När det var i en någorlunda bra fläta tog jag mina böcker och gick mot detasalen vi skulle samlas i för att fylla i en enkät. Jag och mina klasskamrater fyllde lydigt i den och sedan gick vi mot dagens första lektion, matte. Ungefär en och enhalv (1,5) timma senare slog vi igen böckerna och gick mot lunch. Men så slår det mig; vart i hela friden är min nyckel?! Jag går tillbaka till salen vi just varit i men nej, ingen nyckel där. Men så får jag en flash-back och jag ser mig själv gå från mitt skåp med nyckeln kvar i låset.

När jag kommer till mitt skåp så sitter den såklart inte kvar där så jag går till vår, skolvärdinna (?) och hon skrattar lite och ger mig min nyckel med onödigt stora nyckelring. Och varför en onödigt stor nyckelring? Jo, för att jag lätt skulle märka om den var borta.. Hah, här anstränger jag mig för att jag inte ska slarva bort min nyckel (och usb't som sitter fast i nyckelringen för att jag inte ska glömma det, vilket jag inte gör eftersom att jag har med mig min skåpnyckel varje dag och har jag den inte märker jag ju det eftersom att min nyckelring är så stor och är den inte med är det ju lite tomt..) men det verkar vara så att ju mer man anstränger sig, ju sämre verkar det gå? Hm, ja ni.. det är inte lätt!

 

---