Känslan av att spela ett brädspel med tärning och en gul pjäs. Jag har haft tur länge och slagit bara 5:or och 6:or och hamnat på rutor som tagit mig lång fram. Men nu har jag hamnat på en fallucka, en ruta som säger "Gå två steg tillbaka". Det är en ruta jag varit på tidigare, en ruta som jag har påverkats av under ca 7 år en ruta som jag inte gillar.. Jag blir besviken på mig, på vinnarskallen i mig, varför blåste jag inte två gånger på tärningen innan jag kastade den? Varför höll jag inte i den en sekund längre innan jag lät den lämna min hand så kanske jag hade fått en siffra som gjort att jag missade denna ruta, denna fallucka, detta tillbaka-steg.

Under en tid har jag känt en liten deja-vu-aktig känsla, jag har haft ont i magen mer än vad jag brukar ha. Jag la ihop ett och ett, äpplen och äpplen, bananer och bananer och kom fram till det mest logiska svaret, de svar som jag kanske har försökt blunda för. Att min överkänslighet mot mjölk har smugit sig tillbaka. När jag var sju-åtta år pekade ett flertal läkarbesök på att jag var överkänslig mot mjölkprotein och under ungefär sju år var jag utan. Det jag kommer ihåg mest från den första tiden utan mjölk var då jag, min familj och en annan familj var på semester. Vi var på Astrid Lindgrens värld och skulle äta lunch, alla barn åt pannkakor med grädde och sylt förutom jag som fick en väldigt äcklig pastasallad. Om jag inte minns helt fel var tårarna väldigt nära. När vi sedan kom tillbaka till campingen så lagade min mamma pannkakor som jag kunde äta och serverade en mjölkfri glass till. Det kallar jag lycka!

Det var en enorm omställning, jag var tvungen att sluta äta en del saker och jag var tvungen att lära mig läsa innehållsförteckningar på varor i affären och känna igen de ord som varan inte fick innehålla. Skummjölkspulver var ett sådant ord, efter en tid lärde jag mig att hitta det ordet på nolltid och det tycktes stå på varenda jäkla förteckning. Efter ytterligare en tid visste jag vad jag kunde äta och undvek att testa något nytt då jag var tvungen att läsa vad det innehöll för att det ofast skulle visa sig att det var något som min mage inte tålde, och jag besparade mig då besvikelsen. Jag lärde mig också att säga "Nej, alltså jag tål ingen mjölk alls" till de snälla människor runt om kring mig som ansträngt sig och köpt laktosfria produkter. För det är skillnad, laktosfria produkter är för de som är allergiska mot mjölksocker, man har alltså tagit bort mjölksockret men kvar finns mjölkproteinet som jag inte tål. Nu måste jag börja med detta igen och förklara för alla runt om mig att "Nej tyvärr, jag tål inte mjölk, men tack så mycket ändå". Jag måste börja läsa innehållsförteckningar igen och lära mig vad jag kan och inte kan äta.

Tycker inte Han där uppe att jag redan har fullt upp med andra saker och att jag inte förtjänar att slippa tänka på vad jag stoppar i mig? Att jag behöver den tid att läsa innehållsförtecknigar till att plugga? Städa? Diska? Tvätta? Jag som vant mig vid att kunna äta vad som helst, njuta av choklad och mjukglass, lärt mig att gilla ost på mackan och ogilla ett glas mjölk. Suck, jag vill inte vara med längre, jag vill inte (á la 3åring) äta isglass i sommar!