Den här söndagskvällen har inte alls varit som söndagskvällar brukar vara.

Den började med att jag satt i köket och såg på när min lägenhetskompis gjorde sig iordning inför valvakan. Hon skulle iväg på middag och man skulle vara finklädd, och nog var hon finklädd alltid. Det fick mig att bli lite deppig, jag ville också sminka mig fint och besitta kunskapen att fint kunna rama in ögonen, ha fina lockar i håret och ha en fint klänning som inte är för mycket och inte för lite. När hon gått letade jag fram klänningen jag hade på mig på avslutningsdansen i nian som i protest.

Jag hinner bara snurra några varv och se kjoltyget i klänningen flyga och börja känna en skön känsla inom mig när jag ser att jag fått ett meddelande på Facebook. Meddelandet innehöll inga trevliga nyheter. En klasskamrat från högstadiet är borta, för evigt. En klasskamrat från högstadiet har dött. Jag kände inte min klasskamrat speciellt väl, men vi var ändå klasskamrater i tre år. Den sköna känslan blev tvärt utbytt mot en hemsk känsla, en chock, en tystnad, en tomhet. Trots att det borde få tankarna att rusa, tankar om vilken tur man har som lever det liv man lever, att man har sin familj, sina vänner.. men för mig blir det tomt, alla tankar försvinner. Det blir ett slags vakuum. Jag tror att det är en skyddsmekanism.

Chocken har lagt sig, tankarna börjar strömma in i hjärnan. Det är svårt att ta in och förstå att en människa är borta och aldrig kommer tillbaka. Du var bara 17 år. Vila i frid.