Kom av någon anledning på den utmaning som jag påbörjade för nästan ett år sedan, som gick ut på att man skulle skriva sanningar, en sanning om dagen i en månad och som jag genomförde lite sporadiskt. Eftersom att jag nu kom ihåg att det fanns rubriker som saknade text så tänkte jag nu fortsätta och skriva på "En första".

Det här var första gången jag var på min första riktiga resa utan mina föräldrar. En spontan weekend-tripp mitt i veckan till miljonstaden London med alla dess röda bussar, charmiga taxibilar och sevärdheter.

Eftersom att jag och min väninna var där så kort tid så blev det intensivt, vi gick överallt för att kunna se så mycket som möjligt. Vi såg världskändisar på vaxkabinetten, färgglada hus i Notting Hill, Piccadilly circus, Trafalgar square, fantastiska byggnader, Big Benny, byggnadsställningar, Tower bridge, London eye, St. Pauls katedral.. Ja, listan kan göras lång. Vi gick i tolv timmar tre dagar i rad, vaknade strax innan åtta på morgonen då en (kyrk?) klocka ringde och vid nio på kvällen låg vi i sängen, utslagna, sappade mellan tv-kanalerna och gick igenom vad vi hunnit med under dagen. När vi åkte hem konstaterade vi två saker: 1. tre dagar är alldeles för kort tid, vi ville hinna med allt på en gång vilket gjorde att man stressade istället för att ta det lugnt och njuta av att vara ledig. 2. att vi måste tillbaka, vi hann ju inte med långt ifrån allt, och att London och England har mycket mer att erbjuda än bara storstadsliv.